Den smala vägen

hämtade min man mig på sjukhuset i Norrköping.
Nyopererad och pigg som en lärka. Ett "magnifikt" framfall (läkarens ord) opererat tillsammans med "upphängning" av urinblåsa och borttagning av livmoder. Ett bra jobb gjorde läkaren/kirurgen! Jag har inte ens värk. Kanske är det så att all den träning jag gjorde innan, har gjort att kroppen är i en väldigt god kondition. Och all nyttig mat jag äter gjorde att återhämtningen gick på nolltid.
Färdigopererad efter 1,5 timme kl 11.00 på måndagsförmiddagen. På uppvakningen i ca 2 timmar. Jag hade haft ryggbedövning plus att jag sovit under operationen. Jag lyckades sova på uppvakningen också... :-)
Tillbaka till avdelningen vid 13-tiden. Trött och lite lätt illamående. Fick upp lite och det blev bättre och sov förstås. Natten innan hade ju varit lite orolig.
Framåt kvällningen så hade jag ont, fast mest i ryggen egentligen - efter att ha legat i sängen i 20 timmar. Jag ville bara upp upp... Och då skulle jag inte få det... Hm... Jag var bara tvungen, ryggen höll på att ta livet av mig. Jag reste på mig och det gick ju alldeles utmärkt och jag kunde stretcha ryggen lite... Sedan dess så var jag inte längre sängliggande.

Dagen därpå - efter en orolig natt, rumskamraten hade väldigt ont och de var inne ofta i rummet - fick jag katetern borttagen och gick upp och duschade och klädde jag på mig och började ta små rundor runt i korridoren.
Det fanns inte så mycket att göra, så jag blev också sittande i min säng och löste sudoku och lyssnade på ljudbok. Ryggen tog fortsatt stryk förstås. Jag tog en halvtimmes promenad och försökte sen sova. Jag fick frampå nattkröken ta en panodil för att ryggen gjorde ont och skinkorna!! Det var ju inte där jag skulle ha ont...

Onsdag morgon vid ronden blev jag utskriven och fick så åka hem. Så skönt att sova i sin egen säng och äta vettig mat igen. Maten på sjukhuset var ett alldeles eget kapitel, må jag säga. Jag hade inte klarat många dagar där! Och det skulle vara mat som skulle göra mig frisk, som sköterskan sa när jag tog upp matfrågan vid inskrivningen veckan innan.

Ja jösses hur olika man kan se på saker o ting! Men jag tror härmed att det är bevisat att mitt sätt att leva och min mathållning är vida överlägsen deras tro på mathållning för att friskna till.

Nu så gäller det att se till att inte överanstränga sig utan bara hämta kraft och ge allt tid att läka. Och fortsätta kampen mot kilon. Hoppas att det blir lättare nu när man kan röra sig som man vill igen - så småningom i alla fall :-)